jag står där och stirrar ner i det svarta.
orädd. redo. jag har inte längre något
att stanna för. ändå kan jag inte ta det
där lilla klivet. kanske finns det fortfarande
lite kvar i mig. ljus. värme. kanske hoppas
jag att det trots allt kan bli bättre. att någon
dag kanske något att älska träder fram.
kanske finns hoppet kvar om att jag en dag
kommer hamna i mörkret iallafall.
utan längtan. utan ofrivilligt lämna det här
såkallade livet. men just nu står jag här,
vid avgrunden och hoppas att ljuset i slutet
på tunneln egentligen bara är en myt.
hoppas att någon ska dra tag i mig och
skrika att jag är dum i huvudet som ens
överväger att hoppa. hoppas att någon
vill hålla om mig även om jag fräser och
stöter bort dom. hoppas att någon bara bryr sig.