& när paniken bryter ut ler du svagt och viskar; du är värd att dö för

Tid har förlöpt, dagar har gått. Månen har vandrat sin väg genom vitt och svart och grått. Ibland tar jag in vad jag hör men det går kvällar ibland när jag inte ens undrar vad du gör. Vi var starkare än mörkret och snabbare än ljuset. Vi var myten om oss själva.. Tack för svaren på gåtorna du la i min hand. Jag ser dig fortsätta nu med varsamma kliv. Jag ser dina drömmar sakta lossna från mitt liv. Jag lovar att jag ska minnas dina drömmar i all evighet. Så många vänner jag känt. Ingen som jag riktigt behövde, nej.. Jag har aldrig varit normal, bara när jag går med dig..


Här på gatan där jag gömmer mig har hösten börjat tidigt. Jag hör vindarna från slummern mellan grenar och blad. Det har tidvis gått bra, tidvis har skakandet lagt sig. Ibland vaknar jag på morgon och gjort det jag ska. Jag måste läka mina sår, jag ser dina singlande snö dölja spåren där jag går. Du vet, kvar finns ingen undran, ingen lust och ingen skärpa. Bara skatteskrapans skugga och ett svidande drag.



Kommentarer
Postat av: Anonym

Du ÄR en poet! Trevlig helg sötnos! DC

2007-11-09 @ 13:57:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0